Bilden ovan: Katarina Bjerke mitt i Ojnareskogen som gav upphov till omfattande protester för naturen och vattnet, mot kalkbrytning och skogsskövling. Foto Karl Melander.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Horisont nr 3/ sommaren 2014, och kan läsas i sin helhet av dig som är prenumerant. Vill du bli prenumerant – klicka här!
Konflikten på norra Gotland har splittrat samhället, fått grannar att sluta umgås och vänner att bli ovänner.
Rent juridiskt saknar kampen motstycke i historien.
Men för invånarna på norr handlar det helt krasst om två saker: rent vatten i kranen och en inkomst till mat på bordet.
Horisont har fördjupat sig i splittringen mellan dem som värnar jobben och dem som värnar vattnet och naturen, hur en sådan konflikt påverkar samhället och människorna, och hur man går vidare.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Horisont nr 3/ sommaren 2014.
När företaget Nordkalk 2005 beslutade sig för att ansöka om ett nytt kalkbrott i känsliga Ojnareskogen, såddes ett frö till vad som på några år skulle komma att utvecklas till en aldrig tidigare skådad konflikt mellan miljö och sysselsättning på Gotland.
En konflikt mellan ekonomiska värden och naturvärden.
En konflikt som rivit upp djupa sår som kommer att ta lång tid att läka.
Och samtidigt är framtiden ännu oviss. Kommer grundvattnet att påverkas? Kommer arbetstillfällena att minska?
Och hur kan människor enas och samhället gå vidare efter det som skett?
Karta över området där kampen om Ojnare stod, och vilka riksintressen och andra skydd som råder på platsen. Grafik Christer Bjöhle.
Vi tar det från början. Kalkbrytningen har en traditionstyngd historia på Gotland. Under 1800-talet pågick brytning över stora delar av ön och kalkstensbrytningen var en lika viktig som naturlig del i det gotländska landskapet. Kalkbrotten var till antalet betydligt fler men till ytan betydligt mindre än vad som är fallet i dagsläget. Under andra halvan av 1800-talet var kalkugnen vid Bunn i Bunge socken en av de största på ön. Liksom vid många andra kalkugnar på Gotland avvecklades verksamheten där kring sekelskiftet.
Numera är det norra Gotland som är centrum för öns kalkbrytning, med tre stora aktörer: Nordkalk, SMA och Cementa. Sammanlagt sysselsätts några hundra personer inom dessa tre företag. Räknar man in underleverantörer och andra som indirekt påverkas av kalkindustrin stiger siffran markant, men att få en exakt siffra är svårt – det beror helt på vem man frågar.
För många har kalkindustrin varit både familjens och släktens viktigaste inkomstkälla i generationer, så det är inte konstigt att det väcker känslor när industrin nu ifrågasätts.
För dem som ifrågasätter är risken för grundvattnet den viktigaste aspekten. Gotland har sedan urminnes tider på grund av sitt läge mitt i Östersjön problem med vattnet och tillgången på detsamma. Faran för sämre och mindre grundvatten är ett hot som inte går att blunda för.
Under ett informationsmöte 2005, med Nordkalk och grannar till den planerade stentäkten vid Ducker i Bunge, lades grunden till två faktorer som kom att spela en mycket viktig roll i den fortsatta utvecklingen i det som ledde till de oerhört uppmärksammade protesterna sommaren 2012.
Det ena var att pensionärerna Olov Söderdahl och Kristina Bohman Söderdahl fick en stark känsla av att det här nya brottet skulle kunna få väldigt stora konsekvenser för vattnet och för naturen. De bildade föreningen Bevara Ojnareskogen, som växte sig stark och som fick stor uppmärksamhet för sin sak liksom stort stöd bland andra föreningar och nätverk.
– Vi kände att vi kan inte stillatigande se på utan att göra någonting, berättar Olov Söderdahl långt senare om hur tankarna gick under det där allra första mötet.
Den andra faktorn var att representanter för den lokala fackklubben på Nordkalk, IF Metall, tog beslutet att inte under några omständigheter kommentera planerna eller ställa upp och prata om det, i media eller på annat vis. Ett beslut som Jörgen Pettersson, en av dem som var med och tog beslutet, länge höll fast vid var rätt.
Men i dag ångrar han sig:
– Ser man tillbaka så kanske vi gjorde fel; vi skulle ha varit mer öppna, berättat vad vi ville, pratat. Men vi tog beslutet i dåvarande styrelsen, att vi skulle lägga locket på, förklarar han.
– I efterhand kan jag säga: vi gjorde fel. Vi skulle ha gått ut, informerat om vad vi gjorde, vi skulle ha pratat med alla som ville prata med oss. Då hade vi kanske inte fått den här tryckta stämningen.
