Föregående: Nästa:

”Om vi får fem eller tio sådana patienter här, hos lilla oss, så blir det väldigt tufft”

IMG_4950

Benita Hafdelin är IVA-sjuksköterska och är en av personerna som vittnat om sina erfarenheter i Horisonts tidsdokument över Coronavåren 2020. BILD: Linnea Nilsson 

Namn: Benita Hafdelin
Ålder: 51 år
Gör: Intensivvårdssjuksköterska på Visby lasarett
Bor: I Lärbro

Fredagen den 8 maj:

Benita Hafdelin är intensivvårdssjuksköterska och har arbetat i Visby i 19 år. Hon har alltid tyckt om avancerad vård och i vanliga fall kan det handla om patienter som drabbats av svår hjärtinfarkt, blodförgiftning eller som är nyopererade. Nu tar covid-19-patienterna mycket tid. Som mest har de haft två till tre inneliggande samtidigt.
Vi sätter oss vid ett bord, intill lasarettsbyggnaden, för att prata om den speciella tid som Benita Hafdelin och hennes kollegor är mitt uppe i. Om drygt en timme börjar hennes arbetspass och hon är klädd i de vanliga arbetskläder – de som hon inte längre arbetar i.
Det har gått en månad sedan det första dödsfallet till följd av covid-19 inträffade på Gotland, och sedan dess har de haft fullt upp på IVA, dels med de patienter som varit, dels med att förbereda sig inför en eventuell ökning av antalet fall.
– Den största skillnaden men covid-patienterna är att vi måste vara så rädda om oss själva och varandra, säger Benita Hafelin och berättar sedan om de nya rutiner, som blivit hennes vardag.

Inför ett arbetspass med covid-19-patienter klär hon av sig arbetskläderna, till och med strumporna, och byter om till papperskläder. I ett slussrum klär hon sedan på sig mössa, plastförkläde och en skyddsmask från försvarsmakten. Slutligen tvättar och spritar hon händerna och tar på sig handskar, innan hon kan gå in på rummet. Hon blir blöt av svett och skyddsmasken sitter så spänt mot ansiktet att hon får fula märken.
– Jag ska inte säga att jag får klaustrofobi, men det känns som att vara fast i en burk och man måste skrika för att höras. Ibland känns det som att man inte får luft och då måste jag ta några djupa andetag för att känna att det faktiskt går. Och ibland blir jag rädd att den inte sitter så tätt som den ska, och då måste jag också hålla på att testa.
Vad tänker du kring att ha skyddsutrustning på jobbet?
– När man står där på rummet och jobbar, så tänker jag inte så mycket. Det är när jag kommer hem som jag slås av hur makabert det är, eller när jag ser på jobbarkompisarna. Häromkvällen stod jag och tittade på droppställningen där vi hängt allas masker. Det såg inte klokt ut och det känns nästan som om det kunde vara en film.
– Däremot känner jag mig väldigt säker och jag är inte orolig för att bli smittad på jobbet. Det är nog större risk att jag blir det utanför sjukhuset.
Känns det verkligen så?
– När jag var i affären och köpte hundmat häromdagen så spritade jag till och med ratten i bilen efteråt. Det känns mycket säkrare här på jobbet där alla tar det på största allvar och följer rutinerna.

Osäkerheten framåt är också svår att hantera, säger hon. Gotland är ännu i en tidigare fas än många andra delar av Sverige, och ingen vet om eller när läget förändras eller förvärras. Hon säger att corona-patienterna som vårdats i Visby varit så sjuka att hon och kollegorna ändå fått en föraning om hur kritiskt det skulle kunna bli.
– Om vi får fem, sju, åtta eller tio sådana patienter här, hos lilla oss, så blir det väldigt tufft.

Vill du läsa hela artikeln om Benita Hafdelin och Horisonts tidsdokument över Coronavåren 2020? Köp det aktuella numret av nyhetsmagasinet Horisont hos närmaste återförsäljare eller direkt från redaktionen via redaktion@hpress.se. Tidningen går också att köpa digitalt, som pdf. Mejla oss!

Teckna en prenumeration genom att mejla prenumerera@hpress.se, eller över disk på Bokhandeln Wessman & Pettersson, Adelsgatan 5 i Visby. 

Föregående: Nästa: