Samhälle & politik

”Alltid vunnit på öppenhet”

TextChrister Bjöhle FotoTommy Söderlund Publicerad 2019-11-15
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 51 (november-december 2019)

Dela på FacebookDela på Twitter

Han växte upp med en mor som under hela sin levnad vägrade acceptera sonens psykiska sjukdom, och i en tid då psykisk ohälsa var något man absolut inte skulle prata om. 

Sedan två år tillbaka bor 62-årige Nils-Tore Krusenblad på Gotland, och han hoppas att han genom att prata om sina problem också ska kunna hjälpa andra. ”Jag har hela tiden vunnit på öppenhet kring min sjukdom”, säger han.

Nils-Tore Krusenblad, i dag 62 år, fick redan i 20-årsåldern diagnosen paranoid schizofreni. Första gången han blev inskriven för psykiatrisk vård var han 24 år gammal. Sedan dess har han i omgångar vårdats på olika institutioner och vårdinrättningar. De hallucinationer som följt honom sedan barnsben upplever han ännu närmast dagligen, och han medicinerar regelbundet.

Horisont träffar honom i lägenheten innanför Österport i Visby, där han bor sedan 2017.
– Jag bodde i Stockholm tidigare och kom till Gotland för att hälsa på min syster som då redan bodde här. Då märkte jag att jag mådde definitivt mycket mindre dåligt på Gotland än jag gjorde i Stockholm; jag tror det har med det lugnare tempot att göra, resonerar han.

Nils-Tore Krusenblad är född och uppvuxen i Stockholm. På 1970- och 1980-talet bodde han i Gubbängen och arbetade som lastbiträde på posten. Han har hallucinerat nästan så länge han kan minnas, och i vuxen ålder har hans inbillade röster och syner ofta haft politiska förtecken.

– Första gången jag skrevs in i vården var 1982. Då trodde jag att jag var förföljd av nazister, berättar han.

– Jag blev aggressiv själv också, störde och skrämde folk…, minns han.

Han skrevs in på psykiatriska sjukhuset Långbro i Fruängen, satt där en tid och fick sedan rehabilitering och arbetsträning för att åter kunna komma ut i arbetslivet. 1989 fick han en ny psykos och togs in igen. Den gången upplevde han sig förföljd av KGB.

Han skrevs ut 1991, mot sin vilja.
– Jag ville egentligen inte komma ut, kände inte att jag var redo. Men de gjorde ändå den bedömningen och skrev ut mig, berättar han.