Föregående: Nästa:

”Gotland hjälper mig att leva”

Länsteatern Gotland, Marie Nilsson

Hon trodde att hon aldrig skulle kunna skriva musik igen. Med systern Josefin Nilssons plötsliga död försvann rösten – den andra hälften. Nu står Marie Nilsson Lind återigen på scen med nyskrivet material och med nya kollegor runtomkring sig. För Horisont berättar hon om hur känslan av att ha hittat hem gett tröst och kraft att komma tillbaka.

”När min syster dog var det en enorm chock för mig – det var kaos – och jag har varit i en sådan sorg att jag knappt kunnat äta eller sova. Jag har gråtit tills jag nästan kräkts. Men jag har haft kontakt med teatern hela tiden, med Thomas, Ulfen och Bäcken (länsteaterchef Thomas Sundström, teknisk chef Ulf Grönhagen och skådespelaren Lennart Bäck red anm.). Vi har blivit som en familj och jag har tre bröder i dem. Hösten efter att Josa dog så frågade Thomas mig om jag kunde vara med som ett öga utifrån i arbetet med föreställningen Bättre Begagnat. Jag svarade att jag ingenting kunde och att jag var sjuk, men sedan blev det ändå så. Jag fick vara vad vi kallade en regi-stödstrumpa och det var så roligt. Jag började skratta igen när Ulfen dansade och Bäcken sjöng.

Jag kände också att Lennart Bäck borde ha haft en monolog, så en kväll skrev jag en monolog åt honom som jag kallade Mr Gotland. Jag utgick från den gamla myten om Gotland och Tjelvar som säger att ön måste ha en eld för att inte sjunka ner i havet. Ön måste brinna för att inte försvinna, vilket fortfarande gäller på många sätt. Jag tänkte att monologen säkert behövde kortas, men Bäcken tog sig an den och lärde sig allt ihop. Mr Gotland blev en cool karaktär, ingen bondtölp, utan en Frank Sinatra-typ med whiskey som togs väl emot av publiken. För mig vara det också någonting helt nytt att få skriva för någon annan, som dessutom inte var en kvinna och efter det där sa Thomas att jag behövde komma igång och att vi borde göra någonting ihop våren 2018.

Men sedan blev jag sjuk. Jag har artros i knät och behövde opereras. Jag har gjort det med mitt andra knä också, och då gick det bra, men den här gången fick jag sjukhussjuka med bakterier inne i knät som aldrig ville försvinna. De har fått öppna knät gång på gång för att spola rent och till slut fick de ta ut hela leden och sätta in en tillfällig grej i två månader, som gjorde jätteont, innan jag kunde få en ny protes. Jag har varit ett vrak som gått på antibiotika och haft feber, från januari till november. Det har varit en mardröm att ha sorg och dessutom inte kunna gå.

Allt det här har gjort att det blev bråttom med föreställningen. Men jag har tänkt mycket under tiden som jag varit sjuk och jag har hela tiden vetat vad jag vill berätta. Föreställningen utgår från mig själv och det handlar mycket om stad och land, jag brinner för den frågan, för landsbygden och naturen. Är det någonting som tröstat mig i allt det här så är det att jag får vara hemma, här på Gotland. Det hjälper mig att leva.”

Vill du läsa hela berättelsen? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare eller teckna en prenumeration genom att klicka på länken http://www.horisontmagasin.se/subscription/

BILD: Anna Sundström

Föregående: Nästa: