Föregående: Nästa:

Efter 30 år – prisregn över Kickan Holmberg

DX9A4881 as Smart Object-1

Kulturpristagare och konstnärstipendiat. Regissören och skådespelaren Karin Kickan Holmberg har haft ett år fyllt av framgångar. Men att träffa precis rätt med föreställning, Att bossa en bitch, mitt i den pågående #metoo-rörelsen, väckte dubbla känslor.
– Jag blev helt tagen på sängen. Det kändes som ett så stort ansvarstagande att jag nästan fick ont i magen, säger hon.

Karin Kickan Holmberg har slagit sig ner vid ett bord på Brödboden vid Södertorg, med kappan av fuskpäls hängande över stolen. Som boende två våningar upp i samma hus är hon stamgäst på caféet. Åtminstone varannan morgon kommer hon hit för att köpa frukostfrallor– då klädd i nattlinne och badtofflor under fuskpälsen.

När Horisont träffar henne är hon är fullt påklädd. Det är eftermiddag och hon har varit på lunch med politikerna i kultur- och fritidsnämnden, det vill säga de som för än en dryg månad sedan utsåg henne till årets kulturpristagare.
– Efter 30 år av tystnad så plötsligt händer det, säger hon och berättar att hon för precis 30 år sedan fick två fina priser.
Dels en grammis i kategorin bästa barnskiva för ”Peter Pan”, dels Göteborg Stads kulturpris.
Nu regnar utmärkelserna över henne igen. Vid årsskiftet tilldelades hon Gotlands Tidningars kulturpris för 2016 och nu alltså Region Gotlands kulturpris för 2017. Dessutom blev hon nyligen utsedd till konstnärstipendiat av Konstnärsnämnden, som en av sju i hela Teatersverige, vilket innebär att hon kommer att få över en miljon kronor, uppdelat under tio års tid, som en slags konstnärslön.
– Så nu är jag i en bubbla av mallighet! säger Karin Kickan Holmberg och slår ut med armarna.

Karin Kickan Holmberg är märkbart glad och det rinner minnen och anekdoter ur henne när vi ber henne berätta om sin bakgrund. Hur hon blev skådespelare och sedan regissör och hur hon hamnade på Gotland. Hon berättar att hon föddes i Lund och levde sina första år i stadens enda höghus. När föräldrarna skiljde sig, och pappan reste till Afrika för att bli borta i 30 år, flyttade hon och mamman till Göteborgsförorten Tynnered.
– Det var så mycket trash, droger och gränslösa vuxna i min omgivning. Du får ursäkta mina generaliserande uttryck, men jag hatar 70-talet för den där gränslösheten, säger hon med eftertryck, när hon ska beskriva området hon växte upp i och människorna som bodde där.

I samma område bodde höjdhopparen Patrik Sjöberg, som enligt den unga Kickan var både dryg och kaxig, men som hon i vuxen ålder fått en helt annan relation till. Vi återkommer till det.

I sjunde klass kom hon för första gången i kontakt med teatern. Hon berättar att hon inte trivdes i skolan, att klassen var stökig och att lärare gav upp, en efter en. Själv var hon, som hon uttrycker det, ”den tjocka tönten som satt längst bak i klassrummet”. En dag kom det en ny lärare som använde teater som metod för att få pli på gruppen. De populära tjejerna i klassen knep huvudrollerna, men då en av dem blev sjuk samtidigt som det var dags för uppspel, fick Karin Kickan Holmberg sin chans.
– Jag fick hoppa in och spela en finlandssvensk vaktmästare och gjorde succé, mina klasskompisar vek sig dubbla av skratt. Det var väldigt häftigt att jag, som var i ett underläge, plötsligt fick ett mandat och att jag tog det.

Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare eller teckna en prenumeration genom att klicka på länken http://www.horisontmagasin.se/subscription/

BILD: Sveds Signe Söderlund

Föregående: Nästa: