Föregående: Nästa:

Det var bättre förr

Webb-Ahlstrom


Vintrarna var bättre förr, skriver krönikör Kristofer Ahlström och påpekar att de i alla fall i teorin skulle kunna komma tillbaka om väljarna röstar på ett parti som tror på klimathotet snarare än ett som vill fånga dem i nostalgins rävsax. 

I en av Sonja Åkessons mest kända dikter, ”Julvisa”, skriver hon: ”Förr i tiden var alla jular så gammaldags/alla hade den riktiga stämningen, sakta snöfall”.

Man minns sin barndoms jular så, som ständigt täckta av snö. Man står sedan i nuet och tittar surt ut genom köksfönstret på ännu en grå julafton, en slaskig och blaskig, och minns promenader i Rävhagen där flingorna föll så tjocka att det var som om någon dragit ett grovt rivjärn mot himlen. Jag minns frostrosor som blommat upp på skyltfönster längs Adelsgatan, jag minns kuller-stenar glaserade av ett glimmade lager is.

Först tänker jag att det är väl minnet som spelar mig ett spratt, man har ju hört hur man luras av sitt komihåg; att det förvanskas, förvrängs, förstoras.

Så jag ringer till SMHI:s statistikavdelning, men de bekräftar bara mitt minne: jodå, det snöade mer förr. På Gotland har det blivit i genomsnitt 18 dagar färre med snötäcke per vinter när man jämför perioden 1990–2013 med 1960–1989. Och flera gröna vintrar är att vänta i takt med att temperaturen stiger, säger prognosen.

Det här fick mig att tänka på en sak jag tänker på varje jul: var det kanske bättre förr ändå?

Att jag tänker det just kring jul är inte så konstigt, det är den högtid som starkast förbinder oss med det förflutna, en tradition som handlar om att nå fram till förr, sitt inre barn, det som inte visste så mycket om världen och därför mådde bättre.

Det är dessutom lättare att tänka varmt om det förflutna eftersom det redan har hänt, är därför beständigt i en föränderlig och ibland rätt skrämmande värld.

Många skyller samtidsskräcken på nyhetsflödet, informationsöverflödet. Att vi bara matas med misär – terrorattacker, religiös extremism, svältkatastrofer – som skapar bilden av Här och Nu som den sämsta av platser och tider. Varför får man aldrig läsa några goda nyheter, är en vanlig mediekritisk fråga.

För att vi inte vill läsa dem, är svaret. Negativ information, det vill säga dåliga nyheter, är vad våra hjärnor är programmerade att söka efter. Det är en del av självbevarelsedriften – vi vill identifiera faror för att kunna undvika dem. Det är också det som ligger bakom närhetsprincipen, anledningen att vi bryr oss mer om knallskott i kvarteret Dillen än en jordbävning i Bangladesh.

Det är viktigt att komma ihåg detta i år, valåret 2018, när man möter domedagsrubriker och lätt börjar fantisera om förr, om grosshandlar- och jul-otte-Sverige, och det finns partier i politiken som kommer använda just den verklighetsflyktiga världsbilden för sina egna syften och försöka fånga dig i nostalgins rävsax.

Och visst, vintrarna var bevisligen bättre förr. Eller i alla fall kallare och snöigare.

Men dem kan man få tillbaka, åtminstone i teorin, om man röstar på ett parti som tror på klimathotet och är beredd att göra någonting åt det.

Föregående: Nästa: