Föregående: Nästa:

Benedicks-Bruce ledde rösträttskampen på Gotland

Flickskolan

Carolina Benedicks-Bruce var konstnären som skapade Brucebo i Väskinde. Hon var också rösträttskvinnan som bidrog i kampen både lokalt, nationellt och internationellt och som 1911 bjöd rösträttskvinnor från hela världen till Gotland. Hon hade alla viktiga attribut: pengarna, de stora hattarna och ett envist hopp om förändring.

TEXT
LINNEA NILSSON

BILDEN: Rösträttskvinnor, okänt år. Carolina Benedicks-Bruce syns på mellersta raden, som nummer åtta från vänster i en ovanligt liten hatt. På bilden syns bland andra också Signe Bergman och Frigga Carlberg. Fotografiet finns på Brucebo.

På morgonen den 21 juni år 1911 anlöpte fartyget Hansa Visby hamn med rösträttskvinnor från hela världen. I Gotlands Allehanda omnämns de som ett 20-tal, men i passagerarlistan, som publicerades i samma tidning, finns noterat att 35 ”rösträttskongressister” fanns med på båten.

I hamnen möttes de av konstnärinnan Carolina Benedicks-Bruce ”såsom ciceron och värd” liksom av medlemmar i de lokala rösträttsföreningarna. Därefter väntade kaffe i stadshotellets trädgård, sevärdheter i staden, lunch på Burmeisterska och ett besök på Fornsalen innan de reste ut till Brucebo för att tillbringa eftermiddagen där. I tidningen Gotlänningen beskrivs hur deltagarna åkte ut till Brucebo i vurstar (vagnar) prydda med gula flaggor på vilka det lästes ”Rösträtt för kvinnor!”.

Den svenska rösträttsrörelsen samlade kvinnor från olika klasser och med vitt skilda politiska värderingar bakom en och samma paroll – att svenska kvinnor skulle erhålla politisk rösträtt och valbarhet på samma villkor som svenska män. Medan Suffragetterna i England delvis använde våld som metod, var den svenska rörelsen fullt upptagen med att starta föreningar runt om i hela landet för att engagera så många som möjligt. I juni 1911 hölls en internationell rösträttskongress i Stockholm, med 1 200 deltagare.

I SVT-dokumentären ”Kvinnorna på Fröken Frimans tid” beskrivs kongressen som den största som Stockholm någonsin har skådat och som ett pr-jippo för att skapa opinion och visa på rörelsens styrka. Kongressen hölls på flådiga Grand hotell, kungligheter bjöds in och nobelpristagaren och rösträttskvinnan Selma Lagerlöf höll ett bejublat tal.

Det var också efter denna kongress som Carolina Benedicks-Bruce passade på att bjuda några av gästerna till sin ö. I lokaltidningarna namnges flera av dem. Det var Rosika Schvimmer från Budapest som beskrivs som en av kongressens ”förnämsta och flitigaste talarinnor”. Australien representerades av miss Hodge och miss Newcomb och från Rotterdam kom fru Martina Kramers som titulerades som utgivare av ”kvinnovärldsbladet Jus Suffrange”. Översten E Mansfeld, som var president i männens internationella kvinnorösträttsförening, ska också ha anlänt till Gotland, liksom en delegation från Island samt flera av den svenska rösträttsrörelsens stora namn: Ann-Margret Holmgren, Anna Bugge-Wicksell och Lilly Laurent.

Redan samma kväll lämnade gästerna Gotland. Klockan halv åtta anlände de återigen till Visby hamn för att ta ångaren Polhem tillbaka till Stockholm. ”En myckenhet folk” hade samlats i hamnen för att följa avfärden och regementets musikkår hade ”fattat posto å kajen” för att spela de olika ländernas nationalhymner. Caroline höll tal från landgång och uppmanade Visbys kvinnor att delta i rösträttsrörelsen. ”Under ideliga cheers och hurrarop från de ombordvarande suffragetterna, och sedan fru Bruce slutligen utbragt ett lefve för de afresande, lade båten ut, medan dess passagerare ännu in i det sista växlade afskedsviftningar med sina härvarande vänner” resumerade Gotlands Allehanda (22 juni 1911).

Redan 1906 hade Gotland fått sin första förening – Lokalföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (L K P R) i Visby, och Carolin Benedicks-Bruce var med vid bildandet. Första mötet hölls i högre flickskolans lokaler och redan från start kunde föreningen räkna in ett sjuttiotal medlemmar, enligt Ingeborg Lindgårds bok Gotländska föregångskvinnor. Carolina var tongivande, men 1912 ansåg hon tiden mogen att starta ännu en rösträttsförening på ön, i sin egen hemsocken Väskinde. Den 15 december, efter ett föredrag av Carolina i socknens småskola, bildades L K P R Veskinde. Tio personer anslöt sig omedelbart och ytterligare åtta vid ett kompletterande möte. Till ordförande och centralstyrelseledamot valdes Carolina Benedicts-Bruce.

Carolina var på många sätt en typisk rösträttskvinna. Trots rörelsens bredd tillhörde majoriteten av ledarfigurerna överklassen. I fronten gick rika och självständiga kvinnor, inte sällan ogifta och barnlösa. Många gånger förstärkte de sin ställning med ett ännu flottare yttre. Kläderna skulle vara oklanderligt fina och hattarna av största modell. När Horisont besöker Brucebo, som numera är ett museum, får vi se bilder av Carolina, sida vid sida med rösträttsrörelsens stora namn. Hon, liksom de andra, bär flotta klänningar och hattarna är – nästan ofattbart – stora. Antikvarien Johanna Pietikäinen, som driver museet och som håller på med en bok om makarna Bruces konstnärskap, har dukar ett bord fullt av bilder, brev och broscher som vittnar om Carolinas tid som rösträttskvinna.
– Egentligen är den här delen av hennes liv ganska odokumenterad ännu, berättar hon.

Johanna Pietikäinen sökte sig till Brucebo för att även konstnären Carolina Benedicks-Bruce varit relativt bortglömd. Johanna kom till platsen då hon studerade konstvetenskap vid campus Gotland och intresset väcktes när hon insåg hur lite det fanns skrivet om makarna och dess unika hem.
– Här fanns ju allt: miljön, konsten, föremålen och personhistorien. Hur kunde ingen ha grottat in sig i det här?, berättar Johanna Pietikäinen om sitt första möte med Brucebo.

Sedan dess har hon läst allt hon kommit över om konstnärsparet. Carolina förde almanacksanteckningar, dagligen, vilka hjälp Johanna att lägga pusslet om deras liv. Dessutom finns brev, mellan makarna och mellan Carolina och väninnor runt om i världen. Hon brevväxlade bland annat med Selma Lagerlöf.
– Men de breven handlar mest om påfåglar. Carolina födde upp påfåglar här ute på Brucebo och skänkte några till Selma som tydligen ställde till problem upp på Mårbacka, berättar Johanna Pietikäinen.

Carolina kom från en välbärgad familj, fadern var brukspatron på Gysinge bruk i Gästrikland, medan William hade ont om pengar, uppvuxen i Kanada under modesta förhållanden. Carolina var ekonomisk oberoende och försörjde sin man. Enligt Johanna Pietikäinen ska William ha fått en egen aktieportfölj då paret gifte sig så att han skulle slippa behöva be Carolina om pengar.
Hur viktig var den goda ekonomin för möjligheten att engagera sig?
– Säkert jätteviktigt. Det fanns förutsättningar att engagera sig helt enkelt.

Johanna Pietikäinen berättar att hon hittat flera spår som vittnar om att Carolinas intresse för kvinnorättigheter väcktes i unga år. I breven som de blivande makarna skickade till varandra skrev hon om kvinnans rätt att utbilda sig och att den borde vara den samma som för män.

– Hon hade då gått Konstakademins bildhuggarklass där hon var ensam kvinna i klassen och den tredje någonsin. Bildhuggaryrket ansågs tungt och kladdigt och någon som män skulle hålla på med, berättar Johanna.

Likt många andra svenska konstnärer studerade Carolina sedan i Paris – ett liv som för många innebar en större frihet från det manliga förmyndarskap de annars var satta under. Carolina bejakad friheten, vilket retade upp både män och kvinnor i hennes omgivning.
– Den svenska konstnärinnan Eva Bonnier, som också studerade i Paris, gick hårt åt Carolina i sina brev. Hon kallade henne för ”tvasan”, som i trasan för att hon gick runt i sin arbetsklänning och hånade hennes då dessutom för att hon läspade. Hon kallade Carolina för manhaftig och skrev nedsättande om hennes sammankomster i Paris där kvinnofrågor diskuterades. Carolina lurade in kvinnor i ”ulvens gap”.

Enligt Johanna Pietikäinen verkar Carolina dock inte ha brytt sig nämnvärt om kritiken. Dessutom fick hon stöd av sin blivande make William Bruce.
– William stöttade Carolina och var alltid mån om att hon skulle kunna arbeta som konstnär. Han skrev i tidiga brev att paret skulle dela på ansvaret om de fick barn. De skulle vara i barnkammaren varannan dag och bytas av som ett urverk för att båda skulle kunna fortsätta arbeta, berättar hon.

Johanna Pietikäinen pekar på den stora oljemålning av Carolina som William målade och som nu hänger i stora ateljén på Brucebo. Carolina är avbildad i sin arbetsklänning, mitt i arbetet.
– Den är det bästa som William gjort. Den är så fotorealistisk med den intorkade leran på Carolinas fingrar, samtidigt som den är intressant i och med att hon porträtterades i rollen som konstnärer. På den här tiden avbildades kvinnor ofta på stränder, med en bok i handen eller i sin roll som mödrar.

Enligt Johanna Pietikäinen var Carolina annars den skickligaste konstnären av dem båda. Hon behärskade fler tekniker och var mer nyskapande. Johanna visar runt och pekar ut några av Carolinas skulpturer som finns i huset. En föreställer en man som gäspar, en annan en man som håller på att ta på sig en tröja.
– Hon fångade vardagsscener vilket inte var så vanligt på den här tiden och för det blev hon faktiskt känd under sin egen tid. Hon fick ställa ut sina verk och fick hedersomnämnande vid välkända Parisalongen, ändå har hon glömts bort under 1900-talet.
Hur kommer det sig?
– Det är ju så det har varit. Vissa gubbar har valt ut vissa gubbar som viktiga ut konsthistorien.

Många rösträttskvinnor var barnlösa, så även Carolina Benedicts-Bruce. Ett seglivat rykte säger att paret Bruce fick ett barn, men förlorade det. En tavla målad av William som hänger i ateljén i Brucebo är sannolikt orsaken till det ryktet. Den visar en kvinna som sitter lutad över en barnsäng och bort från henne vandrar en vålnad med ett barn i famnen.
– Men jag har inte hittat någonting som tyder på att de fick ett barn som dog. Verkligen ingenting. Dessutom var den här typen av motiv vanligt förekommande på den här tiden, säger Johanna Pietikäinen, som uppenbarligen är trött på ryktet.

Hon berättar att gäster på museet påstått sig vara säkra på att de lekt med makarna Bruces barn, trots att personen inte skulle kunna vara jämnårig med ett eventuellt barn.
– Men det är väl någonting med det där. Många tar för givet att alla vill eller kan få barn.

William avled redan 1906 och efter hans död bosatte sig Carolina permanent på Brucebo. För att hålla sig sysselsatt trappade hon upp sitt engagemang. Hon var aktiv i alla sammanhang, inte minst i rösträttskampen som på allvar kom igång under samma tid.

För att få veta mer om Carolina Benedicks-Bruce som rösträttskvinna och hennes roll i den framväxande kvinnorörelsen söker vi vidare i arkiven. Landsföreningens egen tidning, Rösträtt för kvinnor, som kom ut två gånger i månaden mellan åren 1912 och 1919, finns helt digitaliserad och tillgänglig på nätet. I den omnämns Carolina flitigt. I en årsdagskrönika i samband med hennes 60-årsdag beskrivs hon som ”en av rösträttsrörelsens mest nitiska förkämpar”. Hon var ordinarie ledamot i Landsföreningens centralstyrelse och blev vald att resa som svensk delegat till flera internationella rösträttskongresser.

Ett flertal artiklar visar hur viktig Carolina var för rösträttsrörelsen på Gotland. Under rubriken Nya landvinningar finns en notering från 1913 om att Carolina hållit föredrag i Klinte och att det därefter bildats en Klinte-filial till Väskinde F. K. P. R. Året dessförinnan beskrivs hur den välkända rösträttsförespråkaren Gulli Petrini hållit en rad rösträttsföredrag på Gotland på initiativ av Carolina. I Visby talade de inför ”en tacksam publik, mest bestående av badgäster” hos De Badande Vännerna och ute på landsbygden ska färden ha gått i en gul- och vitdekorerad bil, som ”gjorde god propaganda där den susade fram”. I Slite mottogs föredraget med ”det livligaste bifall” och Carolina kunde bilda en Slite-filial till Visby F. K. P. R. I ett referat från ett möte i centralstyrelsen framgår det att Carolina ville att landsföreningen skulle jobba ”än mer energiskt”, med att rekrytera på landsbygden. ”Man får inte låta avskräcka sig i första taget av de nej som möta, utan komma igen och igen och vända sig till så många som möjligt”, argumenterade hon där.

Flera av omnämningarna går att koppla samman med bilder och brev vi sett på Brucebo. Johanna Pietikäinen visade en bild från ett rösträttsmöte i Lund och i ett nummer från 1912 beskrivs hur Carolina Benedicks-Bruce var en av flera talare vid mötet. Efter att fröken Whitlock invigningstalat (Anna Whitlock var den främsta ledargestalten i landsföreningen och förlaga till Fröken Friman i SVT:s dramatisering) höll Carolina en föreläsning. Ämnet var profeten Debora som beskrivs som en biblisk kvinnosakskvinna och Carolina ska enligt referatet knutit ihop ”Deboras ståtliga historia” med alla kvinnors längtan efter frihet. ”Hur de önska lika lön för lika arbete, likhet i utbildningsmöjligheter, lika bedömande av dugligheten hos män och kvinnor vid tillsättande av platser”.

Även ett brev, bevarat på Brucebo, från företrädare för den internationella rösträttsalliansen får sin förklaring. I brevet hänvisas det till att Carolina gett ekonomiskt stöd till alliansen och i ett nummer av rösträttstidningen från 1913, ges sammanhanget. Tidningen refererar den internationella rösträttskongressen i Budapest där Carolina var svensk delegat. Det beslutades att den internationella rösträttstidningen Jus Suffragii skulle utvidgas och få ett nytt huvudsäte i London. Men det behövdes pengar och alliansens president Carrie Chapman Catt vädjade till kongressens ekonomiskt välbeställa. I tidningen står det att det var ”omöjligt att hinna anteckna summorna som nu kastas omkring i luften: 100 pund, 50 pund, 10 pund … ”. Exemplet smittade och Carolina utropade ”35 pund under två år”, vilket fick den svenska delegationen att dra en suck av tillfredställelse och ”känna sin ära räddad”.

Den goda ekonomin tycks ha varit en fördel för Carolina. Hon sympatiserade med dåtiden Moderaterna, som på Gotland vid den här tiden, kallade sig Allmänna Valmansförbundet. Partiet var motvilligt inför den kvinnliga rösträtten och valde att helt utesluta frågan från sitt program. När lokalavdelningen på Gotland vädjade om ekonomiskt bidrag från Carolina passade hon på att ställa ett ultimatum. I ett brev, som hon dessutom skickade in till tidningen Rösträtt för kvinnor för allmän beskådan, svarade hon att hon gärna skulle ”dra sitt strå till stacken och hjälpa till – den dag högern upptar kvinnorösträtten på sitt program”. Hon ändrade inte partiets inställning, men i ett senare nummer framkommer att Carolina, som en av få svenska rösträttskvinnor fick möjlighet att tala vid dess valmöten. Det beskrivs hur de moderata kvinnorna stod inför en mur i vilken det var knappt möjlig att ”åstadkommas några bräckor”. Det står att deras önskan att tala på valmöten blev ”i allmänhet avböjda”, men att … ”På Gottland har dock fru Benedicks-Bruce talat på möten”.
Carolina blev pionjär även inom politiken. På Gotland blev de moderata kvinnorna först ut på plan att bilda kvinnoförbund, sedan den allmänna rösträtten slutligen infördes år 1919. Lördagen den 1 mars fanns en braskande annons i Gotlänningen, riktad till ön moderata kvinnor: ”Vaknen upp kvinnor och bereden Er på att deltaga i valen!”. Dagen efter valdes den första styrelsen, med Carolina som ordförande.

Rösträttskvinnorna inspirerar än. SVT:s dramatisering om Fröken Friman har lockat storpublik, liksom den brittiska spelfilmen Suffragetterna från 2015. På internationella kvinnodagen, tidigare i år, klädde den gotländska skådespelaren Josefin Alfredson Agnestig upp sig till rösträttskvinna. Klädd i finklänning och hatt och med en standard med texten Gotland L. K. P. R., sydd av kollegan Alec Alqvist, höll hon ett tal i samband med en demonstration på Östercentrum.
– Jag backade hundra år i tiden, till året innan regeringen gick med på att införa kvinnlig rösträtt. Jag lät min karaktär känna segervittringen, men också blicka hundra år framåt i tiden och tänka hur absurt framtidens kvinnor skulle tycka att det var att världen inte var jämställd, säger Josefin Alfredson Agnestig, då Horisont stämmer träff med henne i Visby hamn, på samma plats som Carolina Benedicks-Bruce en gång höll tal i samband med det internationella rösträttsbesöket.
Varför ville du agera rösträttskvinna på 8 mars år 2017?
– Jag pluggar kvinnohistoria och det är någonting med den här klädseln. Den ger pondus. Sedan tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att vi har våra anmödrar i ryggen, vi tar bara över stafettpinnen. Kvinnor med långt sämre förutsättningar än vad vi har i dag har lyckat genomföra stora förändringar.
Vad kan vi lära oss av rösträttskvinnorna?
– Framför allt hur de organiserade sig. De såg till att finnas över hela Sverige, och fanns man inte så såg de till att åka dit rent fysiskt och få med sig både kvinnor och män. Fanns det kunskapsluckor såg de till att fylla dem. Sedan gick de samman bakom en paroll som alla kunde stå upp för. I dag är vi så splittrade, fast att vi borde kunna enas om att till exempel stoppa mäns våld mot kvinnor.


Andra gotländska rösträttskvinnor vi sprungit på i vår research:
Majken Klintberg, Clara Bolin, Hilma Åhrne Johansson, Anna Sjögren, Sigrid Herlitz, Hermanna Arweson, Vilna Christiansson, Ingrid Melin, Kerstin Wall, Olga Andersson, Jenny Hallin, Wilna Christiansson, Sigrid Engström, Kerstin Steffen, Lova Molander, Annie Hedgren, Maria Bendelin, Annie Eriksson, Ida Lindström, Elin Pettersson

Föregående: Nästa: