Vi skulle behöva två liv – ett för att leva och ett för att förstå

Han har försökt sluta skriva. Efter nästan 40 böcker fick det vara nog. Han ville bli pensionär och tyckte inte att han hade någonting mer att säga. 

Men det gick inte. Utan orden tappade han orienteringen i livet, väderstrecken försvann, så i mars nästa år kommer ännu en roman signerad Theodor Kallifatides. 

TEXT LINNEA NILSSON FOTO KARL MELANDER

Lugnet har lagts sig över Bungenäs. Det är eftersäsong och en höstlik vind har dragit in. Tallarna vajar och författaren Theodor Kallifatides behöver dra upp huvan på sin luvtröja under promenaden för att inte frysa.

Theodor och hans hustru Gunilla Andér kom till platsen sommaren 1971. Theodor hade, mest på skoj, föreslagit att de skulle gå på husvisningar på Gotland och Gunilla, som aldrig hade varit på ön, följde med. Ena dagen blev det visningar på södra delen, nästa på den norra. Huset i Bungenäs precis intill militärens avspärrningar stack ut. Det var billigt, tillräckligt stort och hade vatten indraget. Dessutom kände Theodor igen sig. Ljuset och landskapet påminde honom om Grekland. Det var en miljö där hela hans hjärta kunde få plats.

Sedan 12 år tillbaka finns ännu ett hus på tomten. Ett litet, vinterbonat hus som blivit både arbetsplats för Theodor och en möjlighet att vara på Gotland vintertid. De bägge husen är vitkalkade och dess fönster och dörrar målade i grekiskt blå färg.

– Jag stortrivs här och vi kommer vara här längre och längre perioder framöver. Jag känner mig lugn och fri, som i en grekisk by. Naturen är i mina mått och jag uppskattar de dagliga samtalen om vädret och grannens potatis. I Stockholm är jag på min vakt hela tiden och storstaden äter upp min tid, säger Theodor Kallifatides.

Han har hunnit fylla 78 år. Han är liten och tunn och klagar till en början på att huvudet inte har kommit igång ordentligt. När vi sätter oss för att prata i varsin fåtölj intill skrivbordet i arbetshuset tar det inte lång tid innan orden och resonemangen flyter fram. Han lyssnar noggrant på varje fråga, tar dem på allvar och ger, efter att ha funderat en kort stund, långa och genomtänkta svar. Hela små berättelser. Huvudet är onekligen igång. Tanken snabb och förmågan att uttrycka sig fullkomlig.

Han berättar om planen att sluta skriva. Efter den senaste romanen ”Med sina läppars svalka” sade han upp arbetsrummet på Södermalm i Stockholm för att gå i författarpension. Han tyckte att det fick vara nog. Efter nästan 40 utgivna böcker fanns det inget mer att säga. Snart insåg han att planen inte var möjligt att genomföra.

– Jag blev orienteringslös. Det var som om väderstrecken försvann och det är en av de hemskaste känslor jag har känt. Jag läste tidningen på morgonen, småpratade med Gunilla, men sedan kom frågan: Vad ska jag tänka på? Inte vad jag skulle göra – jag kan gå på gym eller leka med min moped – utan vad jag skulle tänka på … Det var hemskt!

Hur snabbt insåg du att det inte gick att sluta skriva?  

– Fyra, fem månader. Sedan fick jag erkänna för mig själv att jag inte kan leva utan det här korset.

Korset? 

– Det är kanske starkt sagt, men skrivandet har känts som ett kors. Det är inget man säger när man är mitt i karriären, men jag har under alla år vaknat med hjärtklappning, varje dag, och undrat: ska jag kunna skriva idag? Jag menar alltså en bokstavlig hjärtklappning, varje dag, i nästan 50 år. Jag hade hoppats få känna en lättnad över att jag faktiskt inte måste skriva och till en början gjorde jag det också. Men lättnaden försvann snabbt och det enda som kvarstod var att jag inte hade något att tänka på. Jag insåg att skrivandet är min grundbult och att jag inte kunde ersätta den med någonting.

Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/