Föregående: Nästa:

Jag är. Jag är här och nu.

Webblouise1

Hon skulle bara leda in en häst i stallet.

Ett sekundverk spräckte inte bara Louise Etzner Jakobssons skalle — utan även hennes drömmar om dressyrlandslaget och högsta tränarnivån inom ridningen.

Nu är hon tillbaka: som Sveriges enda representant i paradressyr under Paralympics i Rio de Janeiro i september.

TEXT EMMA FAGERBERG FOTO KARL MELANDER

Hon minns himlen och de gröna löven ovanför. Hon minns hur de plötsligt ändrade färg och blev gulbruna. Och att hon ville sova.

Louise Etzner hade äntrat Grand Prix–banan tillsammans med Donathello, den finaste häst hon någonsin haft. Tillsammans med honom var målet att nå landslaget inte omöjligt. På gården Bopparve i Eksta hade familjen Etzner Jakobsson omkring 15 hästar, och det hade varit en hektisk sommar med mycket träning och många tävlingar.

Just den här dagen, sommaren 2011, var inget undantag. Louise och hennes yngsta dotter Hanna hade varit och tränat för Louises tränare, och när de kom hem var det fler hästar som skulle ridas. Efteråt lämnade de av hästarna i skrittmaskinen. Louise gick in i stallet och tog av sig ridhjälmen, och de putsade utrustningen innan de gick för att ta in hästarna från skrittmaskinen. Klockan var halv två redan, och Louises man Gunnar Jakobsson stod och lagade en sen lunch inne i huset.

— Hästen jag ledde var stallets lugnaste, snällaste häst, men hon blev skrämd utanför skrittmaskinen av någonting. Jag vet inte av vad. Hon kastade sig mot mig så att hon landade på den här foten, berättar Louise och lyfter den vänstra från golvet.

— Så jag hade hela hästen på mig och försökte få bort henne, eftersom jag hade svårt att hålla balansen. Men hon var väldigt uppskrämd så hon bara flög iväg i nästa kast, och då tror jag att jag hade mina händer uppe i manen och grimman för att försöka trycka bort henne. Hon hoppar över mig, så jag far med henne i luften, flyger baklänges, landar på ryggen och slår i bakhuvudet.

Hon minns när hon är i luften; det är då hon ser himlen och träden med de gröna löven ovanför.

Louise var tre år första gången hon satt på en häst. Det är hennes första hästminne; framför sin pappa på en vit häst och känslorna av stolthet och spänning. 

Sedan var det hästar för hela slanten under hela hennes uppväxt. När hon gick ut skolan fick hon jobb hos en hoppryttare i Tyskland, men när en anställd hos dressyrryttaren Jürgen Koschel slutade hamnade hon i stället där.

— När jag väl var i Tyskland var det inte lika kul med hoppningen, så jag fastnade för dressyren. Det var mycket mer intressant och roligare. Jürgen Koschel var i början av sin karriär då, men i dag är han är väldigt känd och har utbildat väldigt många hästar och ryttare. Och hans son som var fyra år då har varit med och ridit VM i Kentucky. De är stora stjärnor i dag, så jag hade bra läromästare kan jag säga, konstaterar Louise.

Webblouise11

Louise slås medvetslös. Okontaktbar och med uppspärrade ögon ligger hon på marken, och Hanna är övertygad om att hon är död. Hennes skrik får Gunnar att komma springande.

Men Louise vaknar till, och kan inte känna sina armar.

— Hanna sade något till mig och jag skulle försöka få henne att tala om var mina armar var någonstans. Men talet fungerade inte först. Jag vet inte hur lång tid det tog, men jag lyckades till slut förmedla det och hon sade att de var på plats. Hon tog armarna och lade dem om kroppen, så att kroppen skulle känna att jag hade armar.

Vid fallet hade Louise fått ett blödande skrubbsår i bakhuvudet. Värre såg det inte ut: ett skrubbsår. Men eftersom hon hade svimmat fick hon inte resa sig upp. Räddningstjänsten var först på plats, men ambulansen skulle komma att dröja. Länge. Det var Medeltidsvecka i Visby.

Louise minns de irriterade rösterna som om och om igen ringde och frågade var ambulansen var.

— Eftersom det var Medeltidsvecka var alla ambulanser upptagna. De fick sätta in personal som var på semester och en ambulans som stod i ett garage någonstans. Det var personalen på räddningstjänsten som var så arga att någon var var tvungen att komma och hämta mig, men det tog väl en och en halv timme innan någon kom, berättar Louise.

— Jag minns att de var jobbiga som höll mig vaken, att jag inte fick sova. Att fåglarna kvittrade. Då förstod jag inte hur skadad jag var; ”se till att jag får komma hem fort, för det är så mycket hästar som ska ridas och så mycket jobb som ska göras”. Sådana saker tänkte jag på.

Först när Louise låg i ambulansen började hon få ont i huvudet. Hon upprepar och betonar det hon precis sagt: väldigt ont i huvudet. När hon väl kom in på sjukhuset var världen borta.

Hon vet bara att sjukvårdspersonalen talade om att hon spräckt skallen och fått en hjärnblödning. Vid olyckan hade hjärnan fått som en whiplashskada, den hade flugit fram och tillbaka och slagit in i skallbenet — med blödningar på tre olika ställen som följd.

Olyckan inträffade på en fredag, och den kvällen minns hon inte. Däremot minns hon att hon kräktes och hade en fruktansvärd huvudvärk under lördagen och söndagen. Hon ville ha det så mörkt, tyst och kallt som möjligt.

Hur illa det egentligen var fick Louise aldrig veta.

— När jag blev utskriven från sjukhuset sade de att ”du är frisk om ett halvår”. ”Vad bra”, tänkte jag. I tre månader fick jag inte göra någonting och då räknade jag ner veckorna tills jag skulle få göra något. De månaderna låg jag i stort sett bara i soffan med min hund hos mig. Det finns något som heter hjärntrötthet och det är ungefär som att all energi tar slut, så bara, säger hon och knäpper med fingrarna.

— I början försökte jag, när jag kunde gå själv, ta mig ut till ridhuset och titta på när Hanna och Lisa (äldsta dottern) red. Det var bara att när jag väl orkat ta mig dit så var det slut. Jag orkade inte ens sitta och titta.

Louise fortsatte ändå att räkna ner tiden; efter ett halvår skulle hon få börja rida. Då skulle hon vara frisk.

Men det var hon inte. Långt ifrån.

Hon hade skakningar i vänster arm och vänster ben, samt även i huvudet. Hon hade även fått — utöver det hon kallar ”vanlig yrsel” — kristallsjukan, en för hennes del väldigt svår yrsel som orsakas av att små kalkkristaller i innerörat lossnar. Det går att bota, men ingen läkare ställde rätt diagnos. Louise hade fått högt blodtryck och var fortsatt hjärntrött.

— När energin tar slut spelar det ingen roll vad du vill. Det går bara inte. Så det kändes som att jag inte hade en enda muskel i kroppen och ingen kondition. Det var hemskt.

Louise beskriver sig själv — sitt jag före olyckan — som tuff och stark, väldigt självsäker, lätt för att bestämma, styra, organisera och strukturera. Hon kunde planera precis allt för fem personer och minnas i stort sett vilket datum hon träffat en person — för flera år sedan.

— Efter olyckan kunde jag inte ta beslut, inte bli arg. Jag tror inte det går att föreställa sig hur det är att inte kunna bli arg, förmågan fanns bara inte. Blev det någon förändring blev jag bara ledsen. Och om någon sade något som jag visste inte stämde, då kunde jag inte ens argumentera emot, berättar hon.

— Jag stammade väldigt också. Jag hade aldrig stammat i hela mitt liv. Jag fick remisser än hit än dit, men det fanns ingen hjälp. Till slut, ett år efter olyckan, då fattade jag; jag blir inte frisk.

Men det fick hon upptäcka själv.

Personlighetsförändringarna slog extra hårt mot henne då hon fick en läkare som snarare stjälpte henne, än hjälpte henne. Han var arrogant och otrevlig, trodde att hon hittade på sina besvär och skickade in intyg till Louises försäkringsbolag — som hon inte fick se i förväg — som inte stämde överens med verkligheten.

— Det har kostat mig tre år med försäkringsbolaget. Han har gjort mig mycket ont.

Till sist stod hon inte ut längre och fick hjälp på psykiatrin i stället, av både läkare och psykolog.

— Läkaren där frågade om de hade gjort något EEG på hjärnan. ”Nej”, sade jag. ”Då gör vi det”, sade han. Och då visade ju EEG:et att jag hade skador inne i hjärnan, säger hon.

— EEG-svaret skickades även till den första läkaren. Då skrev han i min journal, jag tror det var två sidor, för att tala om att även friska människor kunde ha felen på hjärnan som jag hade. Så det innebar att jag inte hade något fel. Han var så mån om att tala om att jag hittade på allting. Och jag kan än i dag inte förstå varför.

”För att hon inte låtit sin funktionsnedsättning stå i vägen för att göra det hon älskar. Med äkta hästkraft, en vilja av stål och ofattbar kämpaglöd har Louise tagit sig tillbaka i sadeln. Nu utmanar hon dessutom världstoppen i paradressyr och som enda svenska kandidat har hon chansen att ta sig hela vägen till Paralympics i Rio de Janeiro 2016.”

— Svenska ridsportförbundets motivering till att Louise Etzner Jakobsson blev den första att motta förbundets nyinstiftade pris Årets kämpe. Det delades ut i november 2015.

Webblouise3

Egentligen är det lätt att hitta hem till Louise Etzner Jakobsson. Men inte om man letar efter en gård, vilket inte är helt orimligt att en besökare kan tänkas göra. Det som finns på adressen är i stället ett nybyggt hus med bedövande vacker utsikt över Lilla Karlsö. Och fyra vilt skällande chihuahuor. Under hela förmiddagen har de snurrat runt Louises fötter och undrat om det inte är dags att åka till gården snart.

— De är vana vid att vi åker till stallet på förmiddagarna, förklarar hon och slår sig ner i soffan som står halvt vänd mot havet, och alla hundarna gör henne sällskap.

Louise berättar att hon och maken hade sparat marken som huset står på, som tillhör gården Bopparve cirka två kilometer härifrån, till pensionen. Mycket av övrig mark i området har de sålt av, bland annat till Djupvik Hotel. Men i och med olyckan tidigarelades planerna, och nu har de bott här i två år.

— Första året efter olyckan kände jag att det bara var att sälja allting; jag skulle inte orka. Så allt var till salu — alla hästar, allting. När jag knappt kunde hålla mig vaken orkade jag inte ens tänka på sådana saker som att ta ansvar och sköta om, säger hon.

— Gunnar och jag försökte sälja gården, men det var ingen som ville köpa den. Så nu bor Lisa där.

Bopparve är Gunnars släktgård, och platsen där de träffades — i en hästhage givetvis. Louise jobbade under en period på ett stuteri som köpte en fölunge av Gunnar, vilken blev Sveriges finaste treårssto. Så hon åkte dit för att se på stoets helsyster.

Året efter gifte sig Louise och Gunnar, och inom tre år kom deras två döttrar; Hanna och Lisa. Så under några år låg ridningen på is, även om de födde upp massor av hästar på gården. Men 1994 byggde de ett ridhus på gården och Louise födde upp och utbildade tre hästar till Grand Prix-nivå. Bland annat Donathello som hon var framgångsrik med före olyckan.

— För att komma till landslaget hade jag nog en bit kvar kan man säga. Jag hade ju bara tävlat honom i Grand Prix i ett år och en häst behöver blir mer stark och etablerad, så det kan ta ett tag att komma dit. Men han var den finaste häst jag någonsin haft.

En av de andra Grand Prix-hästarna sålde hon till Tyskland — och fick tillbaka den gratis efter fem år. Anledningen var att den nya ägaren skulle starta ett galleri och därmed inte hinna rida på några år. Hon hade dock inte tävlat honom, utan det var hennes anställda beridare Marion som gjorde det. Och när det blev aktuellt att eventuellt sälja hästen tyckte Marion att han var en sådan speciell och knepig häst, men menade att han måste ha haft en väldigt lycklig barndom eftersom Louise hade lyckats utbilda honom till Grand Prix.

— Hon föreslog att de skulle fråga om jag inte kunde ta tillbaka honom så att han skulle må bra och slippas säljas till någon annan. När Marion ringde upp mig och berättade om det här trodde jag att det var någon som skämtade med mig. Men det var inte det, säger Louise och konstaterar att det var först då hon insåg hur rik den ägaren var.

— Marion körde i två dygn hit till Gotland, och det här har gjort att jag har världens bästa kontakt i Tyskland i dag. Hon hjälper mig med uppstallning och kontakter nu när jag är ute och reser i Europa. Hon har kontakter överallt.

I Tyskland hette hästen Mastermind. Hos Louise hette han Kanalj. Egentligen skulle han ha hetat Kanel, eftersom hästarna skulle ha kryddnamn, men eftersom han var en liten kanalj som föl blev det även hans namn.

Och varför uppehåller vi oss hos Kanalj?

Jo, för att han var den enda hästen som Louise fick rida på efter olyckan. Som fick henne tillbaka till hästryggen.

— Honom hade jag fött upp och utbildat, han var gammal och jag kände honom precis utan och innan. Och han kände mig utan och innan, förklarar hon.

Då hade det blott gått ett halvår.

— Jag kunde inte vänta längre. Jag höll på att bli tokig. Men jag kunde bara skritta och galoppera, inte trava. Hjärnan ställde inte upp på det. Det är en tvåtaktig rörelse och det var precis som att jag hade ett järnspett som dunkade upp och ner i huvudet. Och sedan levde vänster arm och vänster ben ett helt eget liv.

Första halvåret travade Louise inget över huvud taget. Men till sist sade neurologen till henne att om hon ville kunna trava en dag var det bara att träna, träna, träna och åter träna.

— Då hjälpte Hanna och Lisa mig och fäste ett handtag i sadeln som jag kunde sätta fast handen i, och en massa klister på vänster stövel så att jag klistrade fast benet. Det gör jag fortfarande. Jag har inget handtag i dag, men lägger armen mot kroppen så att vänster tygel alltid är längre än högertygeln, säger Louise.

— I dag kan jag trava, men jag blir fruktansvärt trött av det. Det är som att jag inte har någon kondition. Man koncentrerar sig så hårt för att dels orka trava och dels använda kroppen på rätt sätt. Koncentrationen gör att man blir helt urlakad.

Webblouise16

Hon kan se på filmer från tävlingar hur trött hon är, utifrån hur mycket vänster arm rör sig, vilket uppenbart frustrerar henne.

— Det är lite störande. Det är inte snyggt. Men så länge det går så.

Hon hade med Kanaljs hjälp, omedvetet, tagit ett kliv mot Rio de Janeiro. Även om bara blotta tanken på att tävla, med allt vad det innebär, fick henne att lägga sig ner och somna. Men omgivningen började tjata på henne, tyckte att det väl var klart att hon skulle tävla.

— Till sist sade de så här: ”Men om vi planerar att du ska göra det om ett år?”. Då sade jag okej, det kunde jag gå med på.

Det var i januari 2013. Siktet var då på en tävling i Åstorp i mars, året därpå.

— Där hade jag ridit tidigare och där hade det gått väldigt bra för mig, det är en tävlingsplats jag tycker mycket om, och då var det positivt. Men jag skulle vara tvungen att orka ett helt program.

Det vill säga mellan fyra och fem minuter.

Louise behövde dock kvalificera sig till nivån på den tävlingen. Så hon red. En klass på Gotland, sedan en på fastlandet. Ny nivå. Två kval till och målet var nått: Medelsvår A.

— Jag lyckades fixa allt det, så jag tävlade lite som frisk.

Men många pushade henne även att klassificera sig till paradressyren, dressyr för ryttare med funktionshinder. Inom paradressyren finns det fem olika grader.

— De med de svåraste funktionshindren rider i Ia, och de skrittar bara. De som har minst problem rider i grad IV. Jag tänkte att jag kanske inte blir klassificerad, att de tycker att jag är för frisk, säger Louise.

Men hon åkte i alla fall till Helsingborg, där läkare och klassificerare noggrant gick igenom hela hennes kropp. Motorik, balans, rörelse, leder — ja, alla fysiska funktioner.

Sedan dröjde en tid innan hon fick beskedet: Grad III.

— Då fick jag en chock, för jag var övertygad om att jag inte var så skadad. Jag skulle i så fall bli en grad IV. Men det blev jag inte, säger hon.

— Man måste även göra en internationell klassificering, så det fick jag göra på den första utländska tävlingen förra året. Och eftersom jag har en hjärnskada ville de göra det igen, så jag fick göra det nyligen i Mannheim också. Nu har jag blivit klassificerad tre gånger, så jag börjar förstå att det är sant, men det är svårt att ta in.

För ett år sedan fick hon göra en landslagsmönstring, rida program och visa upp sig och Zernard, hästen som hon tävlar med.

Zernard är Louises väninnas häst, som Louises dotter Hanna red in när han var tre år. Han tillbringade varje sommar på Gotland och Louise brukade rida och utbilda honom. Ett år efter olyckan tyckte väninnan att Louise skulle utbilda honom till Grand Prix. ”Det går inte, jag kan inte”, sade Louise. Men väninnan gav sig inte och ett år senare, hösten 2013, kom Zernard hem till Louise. Det tog henne åtta månader att våga rida ett dressyrprogram, att våga tro att hon skulle klara av att trava de minuter som krävdes. 

 

Webblouise10

Landslagsledningen i paradressyr såg en framtid i Louise Etzner Jakobsson och Zernard. Så började en intensiv tävlingsperiod med många internationella tävlingar. Först ut var en tävling i Holland i maj i fjol, därefter nordiska mästerskapen i Danmark i juni.

— Där tog vi tre medaljer. I augusti vann vi SM och i september kom vi femma i EM. Efter en internationell tävling i Italien i oktober, där vi vann alla klasserna, hade jag gjort fyra internationella tävlingar och var på 21:a plats i världsrankingen — av alla pararyttarna, samtliga grader. I min grad var jag på tredje plats, säger Louise.

Med de prestationerna räknade hon med att få en plats i Rio de Janeiro, om Sverige skulle få en plats. Normalt skickar länderna lag om fyra, men Sverige hade inte platsat med något lag och därför var det oklart om det skulle bli en öppning för Louise.

Men det blev det.

Hon följer strikta scheman varje dag för att orka, och rider oftast på förmiddagarna. När Louise tränar ligger ett pass på ungefär 45 minuter, med många inlagda skrittpauser. Sedan åker hon hem, äter lunch och sover. Fem kvart i snitt. Ibland håller hon i lektioner på kvällarna.

— Jämfört med tidigare i livet gör jag ingenting. Förut kunde jag ha lektioner i sex timmar; tolv-tretton elever i rad. Sedan hade jag kanske fyra timmar hemma, och red fyra-fem hästar per dag. Därefter städade jag, fixade och donade. Framför allt hade jag en väldig koll på allt, planerade alla tävlingar, logistik för båda barnen och hade även koll på när min man exempelvis skulle till tandläkaren. I dag är det så lite ansvar som möjligt som gäller. Så lite koll som möjligt.

För att Louise ska klara av tävlingarna får hon väldigt mycket hjälp, oftast av Lisa, och de följer ett mycket strikt schema även på tävling. Från tidpunkten för hennes start räknar de bakåt hur dags hon ska sitta upp, när hästen ska vara klar för uppsittning, när han ska flätas, när han ska göras iordning, när Louise ska äta frukost… De måste även ha klockat avstånden från stallet till framridningsbanan om det handlar om stora avstånd, vilket det kan göra ibland.

— Vi har ett tidsschema, och det måste vara på minuten. Det enda jag behöver göra är att klä på mig själv, och det är tillräckligt för mig kan jag säga, säger Louise.

— Sedan får jag druvsocker och äppeljuice. Jag tar några bitar druvsocker när jag sitter upp, några när jag ridit en stund och några till innan jag går in på banan. För att tanka energi till huvudet.

Norge har ett lag i paradressyr, och Zernard kommer att flyga från Belgien till Rio de Janeiro tillsammans med deras hästar. Det sker troligen den 4 september. Då kommer Louise och Lisa att redan vara på plats för att ta emot honom. Paralympics invigs den 7 september, och Louise tävlar den 11, 13 och 16 september.

— När man tävlar internationellt rider man något som heter lagtävlansprogram den första dagen, och andra dagen rider man det individuella mästerskapsprogrammet. Och är man tillräckligt duktig under de dagarna får man även rida sista dagen och då är det något som heter kür, eller freestyle på engelska, berättar Louise.

Webblouise18

Programmet är närmare fem minuter långt, tolv punkter som bedöms tekniskt ska ingå och Louise ska sätta egen musik till det. Kür bedöms även konstnärligt, utifrån exempelvis koreografi och harmoni mellan häst och ryttare. Louises kürprogram till Rio de Janeiro är redan klart.

— När Marion körde hem Kanalj från Tyskland lämnade hon med hans Gran Prix-kür som hon hade haft, samt musiken som var specialgjord av en musiker till just Kanalj. Den musiken använde jag också när jag tävlade Donathello, för då hade jag även Kanalj med mig in på banan.

Nu har hon dessutom fått hjälp att redigera musiken till Zernard.

— Så när jag jag rider min kür har jag båda Grand Prix-hästarna med mig. Jag får extra styrka av det. Och den musiken är annorlunda, det är ingen annan som har den.

Donathello blev sjuk precis när Louise hade skadat sig, och det tog lång tid innan man hittade vad som var fel. Han levde fram till förra sommaren. 

— Det var tur för mig att vi kunde rädda honom så att han kunde leva vidare i tre år, för annars vet jag inte vad som hade hänt med mig. Om hästen skulle dö när jag bara låg på soffan…

— Många av pararyttarna jag har lärt känna under det här året har varit med om en olycka. Av oss svenskar har vi allihop varit med om en olycka. Brutit nacken, brutit ryggen, fått en hjärnskada, haft sönder ett knä, säger Louise, som ser hur paradressyren har vuxit nivåmässigt.

— Utvecklingen har varit väldigt stor de sista åren, det är väldigt hög nivå både på hästar och ryttare.

Hon berättar om en norsk ryttare som rider i samma grad som hon, som är helt blind. När de red EM var norskans häst rädd och vägrade gå in på framridningsbanan, så norska förbundskaptenen frågade Louise om hon inte kunde rida före norskan.

— Jag sade till henne att jag inte ser så bra själv, och hon sade: ”Men Louise, håll vanliga ridhusregler. Jag hör var du är”. Hon är helt fantastisk, hon kan rida i full galopp på långsidan och hör när kortsidan och hörnet kommer, säger Louise.

— Sedan har vi en dansk tjej som inte har några ben. Jag tror att hon är född helt utan ben, det ser ut som att hennes kropp slutar här…

Louise visar i bålhöjd.

— … och hon rider så jädra bra. Jag fattar det inte. Hon har en specialgjord sadel som är som en skål, och så har hon spön i händerna som är hennes ben. Hon är helt makalös. Jag är jätteimponerad av alla.

Kan du känna att det du är med om nu är fantastiskt, trots olyckan?

— Ja, absolut.

Hur ställer du dig till livet nu?

— Jag är en människa som inte fungerar så. Jag är. Jag är här och nu. Det är lite win-win. För utan ridningen hade jag nog inte kunnat det jag kan nu, jag hade nog aldrig varit så här frisk. Samtidigt är det ridningen som varit en så stor del i att jag vill någonting, att jag har något som driver mig framåt hela tiden, säger Louise.

— Jag äger en häst hemma på gården som är fem år, som jag har fött upp själv. Han är väldigt nära släkt med Kanalj. Den hästen rider Lisa på, för att han ska bli lugn och trygg först — men han ska bli min häst i framtiden.

Webblouise7

 

Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken http://www.horisontmagasin.se/subscription/

Föregående: Nästa: